 Min pappa är psykisk sjuk..  Hej, jag bara måste få skriva av mig lite. Jag kan inte sova, så fort jag släcker lampan och det är tyst kommer tankarna. De där jobbiga tankarna som inte sluta komma hur jag än gör. Jag försöker tänkta på något som jag tycker om men det går inte! De jobbiga tankar kommer ändå..Förut tänkte jag inte på det så mycket, inte ens på nästan 11 år. Det var när jag var 7 år min pappa blev psykisk sjuk, han var inlagd flera gånger och min mamma och pappa skilde sig. Snart där efter fick han hjärtstillestånd men klarade sig. Saken gjorde inget bättre, han blev värre och värre. Efter deras skilsmässa hade jag och mina syskon inte så bra kontakt med pappa, vilket kanske var bra samtidigt som jag inte har förstått varför. Varför är han psykisk sjuk? Jag tycker inte att det finns någon anledning. Han har fyra jätte fina barn. En ny kvinna i sitt liv med ett nytt barn, han bor på ett jätte fint ställe och bara har det bra. Jag oroar mig jätte mycket för hans nya barn, hon är bara 7 år och måste också växa upp med en dålig pappa. Han är ju värre nu än någonsin, och en 7 åring förstår ju inte sånt. Hon är helt omöjlig och man ser på henne att hon inte mår bra. Det är hemskt, att en 7 åring ska behöva må dåligt. Jag önskar att hans nya kvinna gjorde slut så att hon kunde få bo med bara sin mamma och få slippa se hur pappa bara bli sämre och sämre av alla jävla tabletter som han stoppar i sig!! Jag träffade han igår, han var värre än någonsin. Jag har sett han må dåligt många gånger men nu var det verkligen kris. Han var nervös, stressad, flackade med blicken,blinkade,gjorde grimarser..sprang omkring och fixade med allt. Allt skulle stå perfekt! När han dukade skulle tallrikarna ligga precis lika och besticken..Han höll på i säkert en halvtimme. Och så skulle han grilla, grillbesticken skulle han hänga upp bredvid grillen, med sladdar! Han hittade inga snören..Alltså, varför gör han sånna konstiga saker? Han har även satt upp lappar över allt i lägenheten där han skriver saker som "släck lampan" "dra ut sladden"..jag förstår inte. Jag blir bara oroligare och oroligare. Jag förstår häller inte varför oron kommer nu och inte för 11 år sen?Jag vet inte vad jag ska göra. Har ingen att prata med heller. Min pojkvän förstår mig inte och vet inte vad han ska säga. Min mamma vill jag inte oroa mer,hon är så stressad med allt redan. Mina syskon och jag har inte riktigt den där "prata med varandra om svåra saker" kontakten med varandra. Jag har häller inte så bra vänner. Vet inte hur ja ska göra.. Aja, som sagt vill bara skriva lite tankar... - orolig 2010-09-06 | borderline Ibland känner jag mig så otroligt ensam. Även om det sitter någon brevid mig. Och även när jag vet att jag inte är ensam. Så är jag ensam. Jag är rädd att skaffa nya människor i mitt liv. Rädsla för att bli lämnad. Igen.- - glitterhora 2010-09-05 |
 tar mitt liv hej hej va fan har ja för mening att leva.de e fan bara 3 enda kompisar som har tyckt om mig sätt mig lite gran. varje ny skola ja börjat på går åt helvete ingen vill lära känna mig det är som att alla på denna jord har en o samma tanke med mig, ja e skit, hon ska vi mobba, vi hatar henne fast en vi inte har snackat med henne. ser snätt på mig, ja får inte ha emo kläder, ja får inte finnas i deras värd. på måndag börjar ja en ny klass men de känns nu att ja tar mitt liv istället. igentlgie så vill ja dö av att ja e så deprimerad djupt o har as jobbigt hemma rymmer oftast o skär mig på alla möjliga ställen. ja försöker på netterna att ta mitt liv har nästan lyxas men va spelar det för roll. ja har kontakt med bup o bor eller mer förut på psyket. va fan hjälper de dom bryr sig endå inte. ja har nog mer slag en inte,ja vill vara glad igen, men efter mina egna droger så känns de bara fel att stanna kvar. att aldrig bli älskad av någon att aldrig komma ur sin maldröm. att leva på medicin för att orka o den hjälper inte ens. att vara kvar i denna fruktansvärda värd e en jävla plåga. ----( red. )br /> ja blir inte saknad. (tarmittliv heter ja på bilddagboken bli vän) murvelldjuret_93@hotmail.com msn hoppas vi ses på kyrkogården satan väntar... - tar mitt liv... 2010-09-05 |  sjuk? Sjuk? jag är inte sjuk? eller? Det är bara allt detdär jobbiga, och allt som hänt och inte hänt. Och just nu i dena stund simmar tankar som "jag orkar inte bry mig" i mitt huvud. Människor säger "du måste ansträga dig för att bli... "frisk" för att bli fri från deprissionen" Och "Du måste kämpa, försöka" Och visst vill jag slippa skiten. Men grejen är ju lite den också att jag inte orkar eller vill kämpa. För jag ser inget att kämpa för. Jag kan inte se det som ni ser. En framtid. En ljus sådan. Är det det som förklarar mig som "Sjuk" ? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte orkar tänka på andra. Ni säger "tänk på tågchauffören när du står vi järnägsspåret" eller "tänk på dina anhöriga, hur ledsna de skulle bli". Men herregud. Den enda tanken inom mig en sån stund jag står där vi spåret, eller när jag har knutit snöret runt min hals är ju för guds skull att jag vill dö. Det är vad mitt liv går utpå just nu. Att jag känner mig egoistiskt stoppar mig inte. Gör inte saken bättre. Jag tror inte att någon skulle bli ledsen. Jag känner mig hemsk ensam. Jag skiter i chauffören. Det är hans problem. Precis som mitt är mitt. Och han gör mig bara en tjänst. Jag skulle tacka honom om jag fick chansen. Att det sedan finns människor som drar bort mig frå¨n spåret eller klipper av snöret runt halsen gör mig inte glad. Då r jag för upprörd. Så säger läkaren "ett skärsår längs med armen och kors och tvärs lite överallt dödar dig inte" och "tabletter som inte är tillräckliga för att döda kan bara vara ett rop på hjälp" Och ja, det är det. Hjälp. Jag skriker efter hjälp. Jag känner mig desperat. Jag vill inte mer. Jag vill bort. Vill dö. Hjälp mig. Hjälp mig bort från detta skitliv. Hjälp! Jag tänkerinte åp följderna. Jag planerar inte alltid. Då är min enda take "desperation" Då fylls jag med hopp. För jag provar allt jag kan få tag i. Jag kan alltid hoppas. Jag har ändå inget att frlora. Folk orkar inte med mig. Folk vänder mig ryggen. Och ja, det är sant. Gör det. Jag förtjänar inte mer. Vill inte ha mer. Vill inte ha uppmärksamheten som ni antar att jag söker. Jag vill ju ingenting. Jag vill bara dö. dödöDöDö Dö. Varför tjatar ni om att jag bara försöker göra situationen värre? jobbigar? "större" och allvarligare? nej. Jag försöker bara diskret att göra allt så litet som möjligt. Jag ber inte om sympati. Jag ber om hjälp i ren hysteri. För det är jag. Desperat, hysterisk och alldeles dramatiskthjälplös. En nästan hälften av mitt 16 åriga liv har jag ägnat åt märka tankar. Jag bad om hjälp att bli bra "igen" fram till jag var typ 13. Men nu säger ni att jag är ... "sjuk" Attjag lider av bla "depprission" och det vet jag och ni är en dödlig sjukdom. Likt cancer och annat. Det går att bli fisk med änglarnas skoning. Men inte alla tyvärr. Jag känner mig dömd. Jag vill att det går fort. Jag vill Dö nu! OBSERVERA: detta är MINA ord och MIN mening. Jag drar inte alla depprimerade över en gräns och försöker inte förlöjliga någon part. Tack för att jag fick skriva av mig och att ni läste såhär långt ner! - Anna N 2010-09-01 |
| Håller med selfhelper. Hej, Jag håller med selfhelper här. Det selfhelper skriver är 100 % sant om att man måste hjälpa sig själv. Det går bara om man vill det. För sig så är jag inte frisk men jag är på väg dit. Det tar tid. Men ibland kan jag visst tänka på "räddningen" men den kommer aldrig. Det vet jag. Det enda man kan göra är att rädda sig själv. - /Almost healed. 2010-08-29 |  Varför gör ni så? Jag är trött på att ha anorexia, men något jag verkligen kommer att bli galen av snart är vuxna, friska människor som hånar mig för det. Jag skojar inte! Äldre släktingar, lärare, kompisars föräldrar, okänt folk på stan, de stirrar uppifrån och ner på mig och sen säger något i stil med "hon är ju sjuk". En del kommer fram till mig och säger "tycker du att det är snyggt att se ut som du gör?". Alltså, jag valde att få den här inte sjukdomen! Jag har alltid hatat mitt utseende! Varför frågar ni så?Vissa tror att jag automatiskt ändrar på mig om de säger "jag tycker att det är löjligt att hålla på att krångla med maten", jaha, tror du att det spelar någon roll för mig? Eller i skollunchen så försöker jag äta som de andra och så kommer någon kärringlärare "jaså, äter du? Jag trodde att du var rädd för att bli tjock". Vad tror ni att ni får ut av att säga såna saker? Om ni är nyfikna kan ni väl bara slå upp ordet "ätstörning" i ordboken eller nåt. Jag pratar ju inte om att ni är överviktiga eller nåt, varför pratar ni om mig? Snälla sluta. - jag 2010-08-28 |