 Varför? åh, varför!!  Varför finns det alltid ett varför?Varför finns där ibland inget därför? Varför villl ingen lyssna på vad jag har att säga? Varför får jag inte göra egna val? Varför kan jag inte gå min egen väg? Varför lurar ni mig, när ni säger att jag får välja väg och samtidigt stänger av den jag pekar på? Varför sätter ni stopp för mig? Varför står där skyltar och koner och ett avspärrande snöre? Varför finns jag egentligen? Vad gör jag här? Alltså, vad har jag här att göra? Jag menar, var ni tvungna att föda mig in i det här? Så jag frågar nu ännu en gång, VARFÖR? Och snälla säg mig varför, varför ingen tror på mig längre? Varför litar ingen på mig längre? Varför räknas inte längre min åsikt och mina argument? Varför accepteras inte mitt val? Ni kan inte hjälpa mig, kan ni inte bara inse att det är slut, över, the end, FINITO!!! Ordet "hjälp" står för nåt positivt. Hjälp kallas den gärning som görs för någon för att hjälpa den personen som ber om den. Hjälp ska vara till personens fördel. Men jag vet att jag inte kan be er om hjälp. Jag vet att jag inte kan kräva nåt sånt från er. Men ni behöver inte försöka hjälpa mig mer. Ni hjälper mig inte. Det vänds bara emot mig. Vi står inte på samma sida längre. Vi kämpar inte för samam sak längre! Varför? jag undrar ju bara Varför!!!! - frågeställare 2010-07-30 | Till Vilsen.. Jag har också diagnosen borderline, du skriver att du har kluvna känslor av diagnosen. Det hade jag med förut, det värsta av allt för mig var att det fanns på papper att jag inte bara var en förstörd tonåring, utan psykiskt sjuk. Jag kan inte förklara vad borderline är, jag vet bara hur jag känner, mår & lever. Men om du har samma "styrka" & vilja att bli "frisk" som jag så kommer det bli bättre. Visst jag mår inte 100% bra & behöver kraftig medicinering, men jag skadar inte mig själv längre, missbrukar inte lika ofta. Men det är en ständig kamp, varje dag kämpar jag för mitt liv, jag har valt att jag vill leva. Det blir lättare att leva med diagnosen efter ett tag, men gör inte som jag gjorde & bli besatt av det som står på papper. Kämpa på! - little miss borderline 2010-07-28 |
| alla ljuger.. jag litade faktiskt lite på min kontakt person på bup. men nu, jag visste att det var för bra för att vara sant, man kan ju inte lita på någon längre.. hate my life.- RäddFörDig 2010-07-26 | shinedown till miwi hur vet du om jag inte kan sätta mig in i era situationer. Jag har levt med misshandel, alhokolism, ätstörningar, självdestruktivitet, panikångest etc. Jag vet, och det var inte meningen att klanka ner på er. för tro mig. Jag förstår hur ni har det! jag har varit den som skrivit här en gång i tiden. men ni måste se framåt. Jag kom till en punkt då jag insåg att der inte var synd om mig så länge jag inte tyckte det själv. så jag började stegvis ta tag i mitt liv, söka ordentlig hjälp. och nu , några år senare kan jag faktiskt blicka tillaka på den jag en gång var och skämmas. antar att jag känner igen mitt gamla jag i er, och därför jag skrev sådär. Jag er om ursäkt till alla som tog illa upp. men man måste se framåt ! - shinedown 2010-07-26 |
| förståelse att säga till någon "jag förstår dig" är så fel.För folk kan aldrig förstå, aldrig förstå !! Så länge du själv inte varit människan i fråga går det inte. Alla människor reagerar och tänker olika, vilket är anledning till att du inte kan förstå någon annan. Sen finns ju chansen att du inte förstår dig själv heller, och hur man löser det "problemet" vette fasen .. men iaf - säg aldrig att du förstår, för du kan inte det - meee 2010-07-25 | Ta sig i kragen? Ta sig i kragen? Rycka upp sig? försöka se allt positivt? skärpa sig? Om jag hade kunnat "Ta mig i kragen" så hade jag förstås gjort det. Om jag hade kunnat rycka upp mig, bara sådär så hade jag inte suttit här just nu och skrivit och läst. Försöka? Klart som fasen att jag har försökt? Det är den enda jag gjort/gör!!!! Om jag så bara kunde bli mer skärpt och insiktsfull än jag är just nu så hade jag gärna stått för det. Men om man inte KAN rycka upp sig då? Och HUR ska man tas sig i kragen?? Att förändras och förändra sin inställning är bra, men frågan är inte alltid att BARA GÖRA DET utan även HUR man ska ta sig tillväga för att kunna förmå sig det också. Det handlar om resan till förbättring i sitt mående. Inte om målet - ett gott mående. För hade man kunnat gå från låg till nöjd så hade vi nog alla här gjort det innan vi ens gått in på denna sidan. Då hade inte denna sida ens behövts. Men eftersom man behöver hjälp med att ta sig fram, att bli stöttad på vägen till sitt mål så behövs kunniga människor som är villiga att hjälpa. Ingen blir klokare av att höra att de behöver nå sitt mål NU. Ingen blir gladare över att höra att den är patetisk. Jag blir inte lyckligare för att jag får höra att jag är patetisk och förstör för mig själv. För det vet jag redan. Ingen här skriver för att tala om för oss andra att man tycker synd om sig själv. Men om ingen annan gör det innan, så kanske man behöver få skriva av sig det. Och vad r då bättre än en sida där man anonymt men seriöst och öppet kan beskriva sina känslor, och beklaga sin situation just utan att folk har fördomar! Att man söker sympati ibland är mänsligt! Det här är fel forum att klanka ner på folk. Jag vill inte klanka ner på någon! Här är vi enade. Vi alla har något gemensamt - en relativt dålig psykiskohälsa eller annat. Ta hand om er alla! - seriosly 2010-07-24 |
| Förlåt det är lätt att säga åt en att var stark och stå emot dina jobbiga tankar och tänk på ett positivt sätt istället och sluta skära dig.det är enkelt för en annan och säga åt mig. För den person en har aldrig mått så som jag gör. och när det känns som att skada sig själv är den enda lösningen så det känns bättre efteråt. Fast jag vet innerst inne att det inte alls är bra. Och jag vill inte ha sår eller ärr på armarna då det är sommar och varmt ute. Vill inte att folk ska stirrra , titta onstigt och undra. men samtidigt inte gå med långärmat då det r 25 + grader ute. *suck* - Madde 2010-07-24 | Min känlsa! Det finns ingenting kvar Jag vill inte mer men orden försvann ut i ett tomrum av förtvivlan och jag ville inte tro dig. Tills du rörde mig jag kände ingenting Tills du log emot mig och ingenting fanns där. Tills du höll min hand då jag skakade av sorg. men det enda som du sa var att ingenting finns kvar . - Nobody 2010-07-24 |
| Bordeline! Fått diagnosen bordeline personlighets störning någon annan som har det med som kanske kan förklara vad det innebär ? På ett sätt glad att jag fått en diagnos men endå inte. - Vilsen 2010-07-24 | shinedown Ja, det är klart att man ska försöka se saker positivt, rycka upp sig, iallafall försöka göra det bästa av allt...Men du,det är mycket du inte kan sätta dig in i. Du har ingen aning alls om mycket. Tro mig, på ytan verkar det fånigt av en som mig ex. att vara arg på folk som inte kan hjälpa. Men du vet inte hur det är att VERKLIGEN SITTA FAST i ett problem som går ut över hela ens liv. Jag hittar inte en utväg själv och jag blir besviken när ingen vet hur man löser saken riktigt, när hjälpen man får är otillräcklig så känns allt bara hopplöst. Vad gör man? Man blir naturligt arg, ledsen...vad ska man ta till med härnäst? Läs på lite om olika åkommor eller något. Kommentera inte saker som du inte kan sätta dig in i på riktigt. Det är pinsamt att folk skapar åsikter om allt och lägger sig i allting, saker som de inte begriper sig på. Varför måste vissa bara göra sig hörda överallt?- miwi 2010-07-23 |
| Till alla trasiga människor där ute. Hej, Jag vet att många läser och skriver på denna anslagstavla och jag vill bara säga att ni är modiga som gör det. Det är inte alla människor som vågar öppna upp sig lite. Jag vill säga att ni har ett mod och detta mod kommer bara växa. Och jag vet som ni att ni kommer klara er ur detta helvete ni befinner er i. Det är bara att kämpa. Att kämpa kanske låter meningslöst i era ögon men det är det rätta ordet. För livet är ert och det är dags att släppa taget om allt gammalt. Det är svårt jag vet men försök. Det skadar aldrig och man misslyckas men så är människan uppbyggd att misslyckas. Se era misslyckande som något bra, en del av livet för det är dessa. Fråga om hjälp när ni behöver för det är ni värd att få den hjälp. Så ge aldrig upp hoppet på att hitta den hjälp ni söker så som jag har hittat min. Jag har sökt efter denna hjälp i snart 4 år och jag har hittat den. Det är värt att söka och sedan hålla fast vid den hjälp man får. Ta hand om er där ute. Kom ihåg ni är värda guld. Ni är värda allting i livet. Kämpa och ge aldrig upp för jag lovar er livet blir bättre. :) - /I used to be lost but not anymore. 2010-07-22 | Till Shinedown Säg aldrig ryck upp dig till någon för det fungerar inte så. Jag blir bara så väldigt arg när någon säger det för det är som att säga till en alkolist sluta drick. Det är svårt och ta tid. Så man ska aldrig säga något som man inte vet så mycket om. Om man aldrig har varit i samma situation själv eller liknande så ska man vara tyst. - /Kaospilot 2010-07-22 |
 skärpning om jag ska vara ärlig så är största problemet till att ni mår dåligt är att ni kränker er själva genom att tycka synd om er. Ni kan ha påverkats dåligt av andra personer eller av händelser. men det är ni själva som gör att ni hakar upp er på det.Ta er i kragen och tyck inte synd om er själva, inse att det bara blir bättre om ni har en bra inställning. sluta tjura. det är det största misstaget man kan göra. Se framåt och försök tänka positivt. det är bara ni själva som kan ta er ur era psykiska problem, ingen annan. Och förresten, sluta skyll eran olycka på Bup och alla psykologer. Ni är bara patetiska som inte inser att dom faktiskt finns för att hjälpa. När ni säger att dom kan dra åt helvete är det bara för att ni inte tror på er själva. Ryck upp er förf*n. - / shinedown 2010-07-18 | Mina vän, och ni andra i min omgivnig,förstårninu? Det behövdes bara de orden. Förstår ni det nu. Ni alla ville få mig att säga att jag skull orka, att jag ville leva. Men ingen kunde få mig att säga det. För jag kan inte leva för min egen skulll, och inte för er heller - om ni inte vill det. Ni behövde bara be mig stanna, så skulle jag göra det. Men ni gjorde aldrig det. Ni sa bara "gör intesåhär" och ni frågade alltid varför jag gjorde som jag gjorde. Men ingen sa det så enkelt som du gjorde nu. "stanna, snälla, jag vill att du stanna" Jag frågade dig Varför vill du att jag fortsätter leva mitt liv? Varför vill du att jag ska fortsätta kämpa och hoppas trots att jag känner mig uppgiven" Då sa du det. Så enkelt. Det jag alltid velat höra. Det enda som räcker för att få mig att iaf försöka orka. En stund till iaf. Du tog ett djupt andetag och sa så lugnt men uppjagat "För att jag vill det. För att jag vill att du lever vidare med mig, inte för mej men med mig." Då log jag. Då kändes det värt det plötsligt. Äntligen hade du stoppat mig. För att du ville. Inte för att samhället säger att självmördare är egoistiska och onödiga. Inte för att du såg mig som en sjuk depprimerad patient som behöver vård. Och inte heller för att det är din plikt som vän att säga så fr att trösta. Nej, du såg mig som en människa. Som din vän. Som någon du älskar. Som någon du vill ha kvar i livet, vid din sida. Jag lever inte för din skulle. Jag lever för vår skull. Att vi ska få vara tillsammans. Jag lever inte för dig, jag lever med dig. Du sa att du vill ha mig levande. Och jag vill bara höra att jag inte är en börda. Jag har redan sagt till dig så många gånger att du är det viktigaste som finns. Jag behövde bara få bekräftat att jag inte var till din nackdel eller besvär. Nu lovar jag att försöka. Men jag lovar inte mer. För man kan inte göra mer än sitt yttersta. Man kan inte ådstakomma mer än vad man förmår. Tack för att du vill mig väl. För att du svarade på mina förväntningar efter mina utrop. - f.d självmordsbenägen. Numera vädjande medmänniska 2010-07-18 |
| Allfred Monster. Ni säger att de inte finns. Jag tror inte på spöken, och jag tror inte på det onaturliga. Tvivlar på det övernaturliga. Men jag tror på monster. Nu gör jag det. För jag känner det. Jag känner honom. Han är liten och elak och han skrämmer mig. Han har bekantat sig med mig mot min vilja. Han har bosatt sig inuti mig. I min mage sitter han ständigt. Han vakar och komenterar, uppmanar och kontrollerar. Allfred. Jag hatar honom. Jag är rädd för honom. Han skadar mig. Han förstör mig. Han finns inom mig. Hur kunde jag släppa in honom? Allfred, hur kom du in? Jag vill att han försvinner. Men det vill inte han. Han är så stark, så övertygande, så hemsk. Han är ett monster. Ett litet fult groteskt monster. Ingen vill veta av ett monster. Och jag har ett inom mig. Han växer för varje dag som går. Varje timma, och varje minut. Men han växer inte ur mig. Jag kommer inte att spricka när han är för stor för att få plats i mig. Även om jag hade önskat det vore så enkelt. Nej Allfred, det lilla monstret växer MED mig. För varje gång han växer så tar han en liten bit av mig till sin egendom. Jag känner mig inflamerad. Infekterad. Sjuk. INvaderad. Tagen till fånga. Han sprider sig i min kropp. Hans hat och ondska flyter med mitt blod och sprider sitt mörker i mig. Men det hemska är, att Allfred inte är främmande. Jag trodde det först. Ville luras att tro det. Men så är det inte. Allfred är jag. Mitt sanna jag. Egoistisk och förfärlig. Ond och inskränkt. Ful och grotesk. Han är mitt inre jag. Och för varje gång ni säger till mig "va dig själv, släpp fram ditt sanna jag, och tro på dig själv" så tror jag mer och mer på vad Allfred säger. Då förstår jag att Allfred är verklig. Att han är accepterad. När han vuxit färdigt är min fasad borta. Då tillhör min kropp honom. Då är jag förlorad. Uppäten. Försvunnen. Förtinad. Borta. Död.När Alfred bestämt sig för att dö, då kommer jag att bli fri. Då komemr vi båda att dö och skiljas åt i den eviga friden. Men sålänge Alfred lever så lever jag. Men mitt önskade jag är begravet och ruttet. Vissnat och avlidet. Dött helt enkelt. Allfred vill att jag äter. Alfred vill att jag visar min tvekan, mitt vemod och min pessimistiska syn på livet och mig själv. Varför är det så svårt att acceptera Allfred? Varför kunde jag inte leva med honom. Växa med honom och se att det är jag. Det där monstret. Som fortfarande är litet och som endast finns i magen änsålänge. Han säger "ät" och jag äter. Samtiodigt som jag gör som han och de andra säger. Äter. Så göder jag honom. Motvilligt. Ni göder honom. Medvetet. Jag tycker inte om Alfredd. Jag tycker inte om mig själv - alltså Allfred. Fan. Monster finns. Se bara på mig! Fråga Alfredd... - AllFreds trogna tjänare 2010-07-18 | . Schizofreni.Förstör ditt huvud och dina relationer. Att vilja, men inte kunna. Vara sovande vaken resten av livet. pixlworld@hotmail.com - erik 2010-07-17 |